Bättre tider

Från och med nu stundar bättre tider. Föreläsningstider, alltså. Och därmed också bättre restider, och bättre sovtider. Det sistnämnda är välbehövligt. Den här våren har varit ansträngande. Att gå upp klockan fyra för att vara i skolan till klockan nio är inget jag rekommenderar i längden. Från och med nu "räcker det" dock att gå upp klockan fem för att vara i skolan till klockan tio. En hel timme extra att sova :-).

Denna nyordning markerar ett nytt block den här terminen, nämligen att vi lämnar de grundläggande föreläsningarna med tillhörande grupparbete, för att istället ägna oss åt seminarieövningar. Dessa ska, sägs det, ge en mer fördjupad kunskap. Vid det här laget borde jag också ha klarat av den <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Dugga" target="_blank">dugga</a> som utgör ett delningen mellan de olika blocken, och som är en förutsättning för att får skriva tentan i slutet av terminen. Dessvärre har det inte blivit så.

Natten till måndagen åkte Angelica på maginfluensan. Som tur är blev hon piggare under kvällen, för sen måndagkväll var det min tur. Senare under natten följde Signe och Alfred som kräktes ner säng respektive hallgolv. Milo har varit dålig hela veckan.

Som en följd av detta missade jag såväl de avslutande föreläsningarna, som flera dagars läs- och studietid. Även om alla var på benen i fredags när duggan gick av stapeln kändes det inte som en bra idé att åka ner till Lund och skriva den. Jag får helt enkelt satsa på omduggan i slutet av maj. Om man ska se något positivt med det får det väl bli att duggapluggandet inleder perioden av tentapluggande och förhoppningsvis leder till ett gott tentaresultat.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Elliot mirakulöst nog klarat sig trots att alla andra i familjen legat sjuka. Någon påstod att vissa individer har en gen som gör att man inte drabbas av maginfluensa. Låt oss hoppas att Elliot bär på den, får maginfluensa är inte kul.

Händelserik helg

Inser att att det var ett tag sedan jag bloggade. Inspirationen att blogga har inte varit på topp, och då finns det, enligt mitt synsätt, ingen anledning att blogga. Ska inte göra något försök att uppdatera eventuella läsare på allt som hänt den senaste månaden, utan nöjer mig med en beskrivning över helgen.

I veckan fick vi en förfrågan om att följa med på Kosläppet på Ingelstorpsgymnasiet. Lantbruksgymnasiet hade öppet hus lördag kl 10.00-14.00 och kl 11.00 skulle korna släppas ut på grönbete - "kosläppet". Det lät som en trevlig idé att göra tillsammans så vi bestämde oss för det. Att ge sig iväg hela familjen kräver en del förberedelser, så vi hade ingen ambition att vara där tidigt, utan satsade på att komma lagom till kosläppet. Det var vi inte ensamma om. När klockan var kvart i stod vi mitt i en bilkö som ringlade sig flera hundra meter fram. Lyckligtvis beslöt man sig för att skjuta upp släppet en stund för att ge alla människor möjlighet att hinna.


 
Ganska märkligt egentligen - när lantbruksgymnasiet släpper ut ett 30-tal kor för våren lockar det 2 800 människor som går man ur huse för att titta på. Oavsett vilket hade vi en trevlig förmiddag tillsammans.

Inspirerade av lantbrukslivet började jag och Elliot att ta tag i projekt trädsgårdsland när vi kom hem. Vi rensade ogräs och fyllde på med ny jord från komposten. Elliot körde stolt sin röda plastskottkärra med en näve jord och en grön plastspade i. Jag körde, inte riktigt lika stolt, min rostiga skottkärra fullastad med jord och riktig spade. I förmiddags fortsatte projektet. Då tog jag Alfred till hjälp att plantera. Till sommaren kommer vi förhoppningsvis kunna skörda morötter, rädisor, sallad, persilja, dill och pumpor.

I eftermiddags begav vi oss med alla barnen till Ida för att ta kort på alla barnen. Ida är en vän till en vän och en oerhört kompetent hobbyfotograf som levererar bilder med proffskvalitet. Det är en utmaning att ta sig an fyra syskon, men på 45 minuter hade hon klarat av såväl gruppbild på alla fyra, två och två samt enskilda bilder på samtliga barn. Bilderna såg riktigt bra ut, och nu väntar vi med spänning på att få hem dem på CD-skiva.

Får väl erkänna att även vi var lite nervösa inför fotograferingen. Även för oss kan så här stora projekt bli en utmaning. Sovtider ska timas, mattider likaså, kläder ska hållas rena, bebiskräk pareras, och motvilliga barn motiveras. Dessutom ska man övertyga att mysbyxor inte är ett lämpligt finplagg och att håret måste fixas för att inte spreta åt alla håll. Minsta problemet var nog Signe, som glatt speglade sig i alla bilfönster på väg från parkeringen till Idas lägenhet. Det kändes dock som om vi lyckades ganska bra, och som belöning unnade vi oss varsin glass på vägen hem.