På väg till dagis för att hämta barnen i eftermiddags kunde jag fortfarande höra tioåriga dotterns ord från i morse. "Hur kan man få göra så, pappa? Får man verkligen det?"
Vi hade pratat om utvisningen av en familj med tre barn, som bott i Sverige i tio år, som på luciadagens morgon blev hämtade av polisen och körda till flygplatsen. Tre barn/ungdomar som i princip inte har några minnesbilder av något annat än det liv de lever nu, fick uppleva att ett stort antal poliser stormade in halv sju på morgonen, och sedan packa ihop det nödvändigaste och lämna sitt hem för att sätta sig på ett plan till ett land de inte längre minns.
"Hur kan man får göra så, pappa?" Jag kunde inte ge något bra svar. "För att Migrationsverket och Länsrätten säger att det är så man ska tolka lagen" kändes ganska torftigt. Jag är stolt över att dottern kände medkänsla med de tre barnen som förväntade sig att få fira lucia med kompisarna i skolan, men som istället fick en brutal lektion i svensk flyktingpolitiks konsekvenser i verkligheten.
Jag är i alla fall än mer styrkt i min uppfattning att det är humanjuridik jag ska ägna mig åt efter examen. Förhoppningsvis kan man göra skillnad för någon.
Läs gärna Lena Melins kolumn om händelsen också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar