Gör din plikt. Kräv din rätt.

En nackdel med att leva ett hektiskt liv är att man inte alltid hinner med att vara så dagsaktuell i sina kommentarer. Begriper inte hur jag hann vara så aktiv på bloggen när jag började plugga, och skolan var betydligt mer intensiv än nu.

För några dagar sen publicerade Stefan Löfven och Magdalena Andersson en artikel med rubriken "Människor har eget ansvar för att bli anställningsbara". Artikeln är bra på många sätt, men för mig överskuggas poängerna av den bittra smak i munnen som rubriken ger. Nu är det förvisso inget fel i påståendet att människor ska ta eget ansvar, men som Ulf Bjereld skriver - när man poängterar sådana självklarheter är syftet oftast ett annat.

"Gör din plikt! Kräv din rätt" är en gammal socialdemokratisk paroll. För mig definierar det solidaritet. När Löfven och Andersson skriver om ansvaret att göra sig anställningsbar har det inget med solidaritet att göra. Det känns mer som en lätt stigmatisering av arbetslösa, sjuka och andra grupper som är i behov av samhällets stöd.

Definitionen av anställningsbar är vid. Vi lever i en utveckling där det krävs mer och mer för att en anses anställningsbar av arbetsgivarna. Frågan är vad som omfattas av det ansvar Löfven och Andersson skriver om. Ska vi tvingas ta jobb till löner som understiger kollektivavtal? Ska vi tvingas riskera liv och hälsa eftersom arbetsmiljöarbete är kostsamt för företagen? Ska vi tvingas överge familj och socialt liv för att ta jobb långt från hus och hem?

Frågan är öppen och och Löfven/Andersson ger inga svar.

Dags att tänka på sin kropp

Jag gör då och då små försök att komma igång och träna. Dessvärre kommer det alltid något emellan. Tenta, förkylning eller någon annan legitim ursäkt. När den legitima ursäkten är passerad följer tillståndet av icke legitim anledning att inte träna. Av någon konstig anledning tenderar den sistnämnda att bli låååångt mycket längre än den förstnämnda.

Jag jagar inte den perfekta kroppen inför beach '12. Jag kan visserligen vara lite fåfäng, men inte så fåfäng. Dessutom blir stunderna på beachen inte så många att det är lönt att träna bara för det, och när man väl är där tillbringas den mesta tiden hukandes över ett sandslott eller halvt nergrävd i sanden, vilket sannolikt inte är så sexigt i alla fall. Det handlar mer om att må bra. Just nu stannar vågen på 93 kg, och det är minst 8 kg för mycket. Egentligen mer, men man ska inte lägga ribban för högt :o)

Så nu gör vi ett nytt försök. Att hitta regelbundna träningstider är dessvärre inte att tänka på med det liv vi lever, så nu går jag igenom hela schemat fram till sommaren för att hitta minst två tider i veckan som jag kan ge mig iväg till gymmet. Dessutom ska jag bli duktigare på att äta något oftare, och anstränga mig för att plocka med någon lämplig mellis till tågresorna. Att packningen som jag släpar på ner till Lund blir tyngre får väl ses som en bonus i det här sammanhanget.

Heja mig!