För flera år sedan, nån gång innan jag började plugga juridik, läste jag en artikel som handlade om kändisar som byggde sitt personliga varumärke - som med medvetna val styrde hur de framställdes och uppfattades i tidningar, på webben och i andra media. Redan då var jag en aktiv bloggare (sedan 2002) och en aktiv användare av Facebook, och det slog mig att det faktiskt var just att bygga varumärke jag använde dessa sociala medier till, om än omedvetet. Av någon anledning hade jag inte tänkt i de banorna tidigare. Tanken väcktes att på något sätt uppmärksamma detta i ett blogginlägg, men av någon anledning blev det inte så. Då och då har tanken kommit upp till ytan igen, utan att det där blogginlägget blivit skrivet.
Häromdagen läste jag artikeln "Undvik den sociala svanktatueringen" på Dagens Juridik vilket inspirerade mig att skriva det där blogginlägget som aldrig blev skrivet då. Utgångspunkterna är dock kanske lite annorlunda än om jag skrivit det då, men här är det...
Efter dryga tre år på juristprogrammet har jag lärt mig ungefär vilka normer som en blivande jurist förväntas anpassa sig efter. På termin 2 fick vi besök av några praktikter, d.v.s. advokater och biträdande jurister från några av de större affärsjuridiska byråerna. Jag minns särskilt killen som ville släta över "myten" att arbetet som affärsjurist inte gick att förena med familjeliv. Han lyckades inte särskilt bra, även om han glatt meddelade att han varit pappaledig utan problem (tack vare att han ägnade ett par timmar framför datorn varje dag för att hänga med i jobbet). Han berättade också att han minsann åt middag med familjen nästan varje dag, och nattade sina barn. I hans värld var han en ansvarstagande far när han kom hem till ett dukat bord (vem som hämtat barnen på dagis och lagat maten är väl inte så svårt att gissa), åt middag med familjen, la barnen (medan någon annan dukade undan) och sedan satte sig att jobba medan någon annan ägnade sig åt alla andra sysslor som måste göras i ett hushåll.
Vi hade också besök av en kvinnlig biträdande jurist. Hon berättade stolt att hennes byrå tog problemet på allvar. För de småbarnsföräldrar som hade svårt att få livspusslet att gå ihop erbjöd man bidrag till städhjälp och barnpassning.
Förra året hade jag förmånen att få lyssna på Malin Persson Giolito i en föreläsning som Jämställdhets- och likabehandlingsgruppen inom JF anordnat. En mycket spännande och intressant föreläsning som ytterligare byggde på bilden av vilka förväntningar som ställs på oss blivande jurister.
För de som följt mig på bloggen, Facebook och Twitter kan nog ganska snabbt konstatera att den bilden jag förmedlar av mig själv inte riktigt stämmer överens med stereotypen av en jurist som jag beskriver ovan.
Visst - jag vill också uppfattas som ambitiös, flitig, kunnig och duktig. Jag skriver gärna om när en tenta gått bra och när betygen kommit. Men, jag prioriterar ändå att förmedla bilden av mig själv som en god familjefar, som en jämställd make, som en man som tar sin del av ansvaret för hemmet. Ibland tar det sig utttryck i statusuppdateringar på Facebook som "steker pannkakor", "vabbar" eller nåt annat trivialt (pannkakor tar jag iofs på blodigt allvar, jag är kungen på pannkakstekning). Det är värden som jag försöker leva upp till, och framförallt försöker förmedla bilden av att jag lever upp till.
Inte så smart kanske, med tanke på att varannan chef granskar jobbsökande på nätet.
Nu är "skadan" emellertid redan skedd. Jag har byggt mitt personliga varumärke i sociala medier långt innan jag började fundera på att plugga juridik. Att försöka radera alla gamla spår är knappast ett genomförbart projekt. Dessutom förändrar det ju inte det faktum vilken person jag är. Måhända är jag naiv, men jag är av den uppfattningen att mitt personliga varumärke bör överensstämma med vem jag är. Den som försöker bygga ett personligt varumärke på värderingar man inte står för blir förr eller senare genomskådade, och då har man ju inte uppnått särskilt mycket.
Ska man vara nyanserad är det ju inte heller så att jag i alla lägen prioriterar familjeliv framför yrkesliv. Granskar man den bild jag vill förmedla av mig själv borde man rimligtvis upptäcka att jag vill visa att man kan kombinera familjeliv och yrkesliv, även om det ibland är tufft. Hela mitt liv just nu är ett levande exempel på att det går. Jag läser på en av de tuffaste universitetsutbildningarna, jag pendlar dagligen 60 mil till utbildningen och jag har fyra barn, både blöjbarn och tonårsbarn, med de utmaningar respektive ålder för med sig. Jag lyckas dessutom göra det med överlag goda betyg.
Jag vill inte försöka förklara bort min sociala svanktatuering, snarare stå upp för den. Jag hoppas fler är beredda att göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar