Jag satt som vanligt i tysta avdelningen på tåget hem, och lät tårarna rinna, men fick bita mig i läppen för att kväva en högljudd snyftning.
Senare på kvällen fick berättelsen mig att tänka på en egenhet jag har. De små barnen somnar alltid med en lampa tänd bredvid sängen, vilket innebär att vi alltid tittar till dem och släcker lampan innan vi själva går och lägger oss. Då, och vid alla andra tillfällen som jag går förbi mina sovande barn, måste jag alltid försäkra mig om att de andas. Jag kan inte gå därifrån utan att ha sett bröstkorgen höjas i ett andetag, eller hört en fridfull snarkning.
Det är ju egentligen ett irrationellt beteende - jag har ju inte andningslarm på den övriga tider på dygnet. Jag vet inte om det är en nojjig tvångstanke eller en normal föräldrainstinkt. Jag vidhåller det sistnämnda, och efter att ha läst berättelsen om Sebbe tänker jag nog i fortsättningen snusa dem lite i nacken innan jag går därifrån också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar