Legenden Bertil Bengtsson

Igår hade jag förmånen att få lyssna till legenden Bertil Bengtsson (jag är fullt medveten om att kretsen som betraktar en framstående jurist som en legend är något begränsad). Bertil Bengtsson är professor i civilrätt, har varit justitieråd, deltagit i lagstiftningsarbetet och skrivit flera av de böcker vi kommit i kontakt med under juristutbildningen. Trots att han passerat 86 är han fortfarande aktiv på många sätt, bl.a. i undervisningen.

Det är svårt att inte bli imponerad över denna mans kunskaper. Det är dessutom svårt att inte bli förbluffad när han efter ett kort upprop har koll på namnen på det 20-tal studenter som deltog i föreläsningen (som för övrigt handlade om ansvar i kontraktsförhållanden).

Jag kan garantera att åtminstone jag blev lite spak när jag insåg att Bertil har för vana att kontinuerligt under föreläsningen slänga ur sig frågor till studenterna. Det visade sig dock inte var så farligt, då han oavsett svarets kvalitet alltid hittade något positivt att säga och spinna vidare på.

Så vill jag bli när jag blir stor :o)

Läs mer:
Bertil Bengtsson på Norstedts Juridik
Intervju med Bertil Bengtsson på InfoTorg Juridik

Tvångstanke eller föräldrainstinkt

Igår fick jag, genom en delning på Facebook, tillfälle att läsa den fruktansvärt gripande historien om Sebbe.

Jag satt som vanligt i tysta avdelningen på tåget hem, och lät tårarna rinna, men fick bita mig i läppen för att kväva en högljudd snyftning.

Senare på kvällen fick berättelsen mig att tänka på en egenhet jag har. De små barnen somnar alltid med en lampa tänd bredvid sängen, vilket innebär att vi alltid tittar till dem och släcker lampan innan vi själva går och lägger oss. Då, och vid alla andra tillfällen som jag går förbi mina sovande barn, måste jag alltid försäkra mig om att de andas. Jag kan inte gå därifrån utan att ha sett bröstkorgen höjas i ett andetag, eller hört en fridfull snarkning.


Det är ju egentligen ett irrationellt beteende - jag har ju inte andningslarm på den övriga tider på dygnet. Jag vet inte om det är en nojjig tvångstanke eller en normal föräldrainstinkt. Jag vidhåller det sistnämnda, och efter att ha läst berättelsen om Sebbe tänker jag nog i fortsättningen snusa dem lite i nacken innan jag går därifrån också.

Sorg, saknad och varumärken

Så blev det då en pudel - företaget Saltkråkan AB backar från sitt tidigare meddelade beslut att inte tillåta en bild på Herr Nilsson i en dödsannons för en bortgången treåring. Företaget, som förvaltar rättigheterna till Astrid Lindgrens verk, och dess varumärken har kritiserats hårt från alla håll, och en pudel var nog det klokaste man kunde göra. Jag har svårt att se att Herr Nilssons i en dödsannons över huvud taget skulle påverka varumärket, och om det gjort det skulle det definitivt inte vara en negativ påverkan. Däremot är det väl sannolikt att företagets beslut, och den uppmärksamhet det fått i media gett Astrid Lindgrens varumärke en rejäl törn. Att förvalta Astrid Lindgrens arv, och i media framstå som gnidna och giriga är ingen bra kombination.

Däremot är min personliga uppfattning att det får vara någon måtta i kritiken. När det börjar pratas om bojkott, och föräldrar i vart fall ger sken av att man är beredd att hindra sina barn från att ta del av sina favoritfigurer har det hela spårat ur. I den mån man är beredd att fullfölja en sådan bojkott har man ju själv gjort sig skyldig till att sätta principen framför barnen - precis det man kritiserat Saltkråkan AB för att göra.

Vissa har uppenbarligen lätt att få hybris i den tid vi lever när sociala medier visar sådan sprängkraft.

Läs också: Debatt: Varför får vi inte ha Herr Nilssons i dödsannonsen?

Civilkuragelag

Som så många andra upprörs jag ikväll över mannen som iskallt ser hur 38-årige Johnny ramlar ner på tunnebanespåret och slås medvetslös, kliver ner och muddrar honom på pengar och smycken, och sen låter honom ligga för att bli överkörd av tåget.
http://www.tv3.se/efterlyst/vem-ar-mannen

Dessvärre är det ju så att när mannen väl åker fast så kommer brottet rubriceras som stöld eller grov stöld. Maxstraffet för stöld är två års fängelse. Maxstraffet för grov stöld sex års fängelse. Att stölden begås från en medvetslös person konstituerar sannolikt grov stöld, men det som de flesta sannolikt reagerar starkast på - att mannen lämnar Johnny åt sitt öde på spåret - är inte brottsligt och kommer inte att generera något ytterligare straff.

Sverige har ingen "civilkuragelag" - det finns ingen handlingsplikt för den som bevittnar någon i nöd eller behov av hjälp. Frågan har diskuterats, och från politiskt håll beställdes en utredning, handlingspliktutredningen, som i mars 2011 lämnade sitt betänkande. Utredaren, Olle Abrahamsson menade att en "civilkuragelag" inte skulle få någon nämnvärd positiv effekt, och att en sådan lag till och med skulle minska människors benägenhet att anmäla och vittna.

Jag kan inte säga att jag har någon bestämd uppfattning i frågan, men konstaterar att frågan i alla fall känns väldigt aktuell och angelägen att fundera över.

Läs mer:
Mårten Schultz i Juridikbloggen: Civilkuragelagen
SOU 2011:16 Allmän skyldighet att hjälpa nödställda?

Försäkringskassan och studenter

Försäkringskassan är en myndighet som är tacksam att kritisera och få medhåll. Jag brukar dock försöka att inte falla in i klagokören. Oftast är det den politik som ligger bakom de lagar och regler som Försäkringskassans handläggare måste följa som är den bakomliggande orsaken, och då förtjänar varken enskilda handläggare eller myndigheten kritik. Men...

När man studerar kan man ha en "vilande" SGI som baseras på den inkomst man hade innan man började plugga. Min föräldrapenning under studietiden är annars samma som Försäkringskassan lägstanivå, d.v.s. 180 kr/dag, medan min föräldrapenning baserad på min vilande SGI är nästan det femdubbla.

Fail #1
Inför sommaren 2011 ville jag försäkra mig om att jag skulle få utbetalt rätt belopp. I maj ringde jag således till Försäkringskassan för att kolla om jag behövde göra något särskilt. Jag fick det lugnande beskedet att de "ser" att jag har en vilande SGI och baserar min föräldrapenning under sommarlovet på den, utan att jag behöver göra något. När jag någon månad senare fick min första utbetalning hade jag fått 180 kr/dag. Panik! Räkningar och autogiron som är på väg att dras från ett konto som inte innehåller i närheten så mycket pengar som behövs. Efter en telefonkontakt med Försäkringkassan blev jag lovad att de skulle rätta misstaget och göra en extrautbetalning. Puh!

Fail #2
Efter att ha haft två samtal med Försäkringskassan angående min föräldrapenning utgick jag från att de skulle klara av att göra sitt jobb. My mistake - så lätt var det inte. I slutet av september fick jag ett brev från Försäkringskassan. De beklagade att de gjort fel, och krävde återbetalning på 2 847 kr som jag fått för mycket betalt. För en student och ett restaurangbiträde är det rätt tufft att ordna fram nästan 3 000 kr på den månad som Försäkringskassan satt som tidsfrist. Vi drog in på allt som inte var absolut nödvändigt och lyckades mirakulöst nog fixa inbetalningen i tid. Vilka som fick lida för det är väl inte så svårt att räkna ut i en fyrabarnsfamilj.

Fail #3
Sommaren 2012 trodde jag mig har lärt mig läxan. Jag väntade tills efter jag anmält föräldrapenning, med att ta kontakt med Försäkringskassan för att vägleda dem så de kunde göra sitt jobb rätt. Nu visade det sig dock att Försäkringskassans olika datasystem tar en stund på sig att prata med varandra. Det tar nämligen ett par timmar för datasystem 1 (mina sidor på Försäkringskassans webbplats) att släppa ifrån sig information till datasystem 2 (Försäkringskassan interna system). När jag ringde någon timme efter att ha gjort anmälan hade handläggaren inga uppgifter om att jag ansökt om föräldrapenning. "Jag skriver MED STORA BOKSTÄVER att du har en vilande SGI som ska beaktas, så kan inte handläggaren missa det." säger kvinnan i kundtjänst. Jag litade på det - my mistake igen. En månad senare när första utbetalningen för sommaren kom hade jag fått... 180 kr/dag. Även denna gång löste sig allt med ett telefonsamtal till Försäkringskassan. Nu skulle väl allt vara frid och fröjd? Nä!

Fail #4
När sommarens andra utbetalning kom fick jag... 180 kr/dag. Ännu ett telefonsamtal till Försäkringskassan, och återigen en ursäkt och en extrautbetalning några dagar senare.

Ovanstående missar beror inte på några lagar eller regler som kassan har att föja utan uteslutande på bristande rutiner, slarv och oengagerade handläggare.

Det ska bli spännande att se hur det blir om jag tar ut föräldraledighet nästa sommar. Jag är beredd att sätta en peng på att jag kommer att få ut... 180 kr/dag. Nån som vill sätta emot?

Dags igen

Oj, vad tiden går fort. Inser att det är 3½ månad sedan sista inlägget. Jag har uppenbarligen blivit en periodare när det gäller att blogga. Inte ens Kläckeberga Juridiks blogg som jag kände mig väldigt taggad på när jag startade den har jag lyckats uppdatera.

Nåväl, just nu känns det lite mer inspirerande så måhända blir det lite tätare mellan blogginläggen ett tag framöver.

I morgon börjar formellt termin 8. Jag har dock min första föreläsning först på torsdag, så det blir några dagars jobb innan. Känns som om jag inte gjort något annat än jobbat den här sommaren, vilket å ena sidan har varit tufft, å andra sidan har gjort att jag inte behövt använda alla mina kvarvarande föräldradagar. Med tanke på hur Försäkringskassan hanterat min föräldrapenning hade nog sannolikt ekonomin rasat fullständigt om jag behövt förlita mig på föräldraledigheten. Mer om det i ett kommande blogginlägg.

Under hösten väntar tio veckor skadestånds- och försäkringsrätt följt av tio veckors praktik på Visioner Advokatbyrå. Ser fram emot att köra igång igen.

En tur till Nunnedalen

Vi har en årlig tradition att åka till härliga Nunnedalen på Öland. I vanliga fall brukar vi åka tidigare under våren, men i år har vi inte haft vädrets makter på vår sida de helger vi planerat vår utflykt.

Men idag blev det äntligen av. Nunnedalen är en härlig miljö för äventyrslystna barn. Knotiga trädstammar täckta med murgröna, branta backar och klipputsprång man kan klättra upp och sitta på.

Framtiden

För några dagar sedan åtog jag mig att hjälpa en person som blivit uppsagd från sin lägenhet med att bistå honom i Hyresnämnden. Hyresnämnden sägs vara en förhållandevis "snäll" domstol att processa i, så det kan bli en bra övning. Dessutom får jag ju möjligheten att hjälpa en människa som är i stort behov av hjälp, som någon slags student-pro bono, vilket också känns väldigt bra.

Mitt i skrivandet av inlaga till nämnden slås jag av insikten hur fruktansvärt nöjd jag är med det val jag gjorde för snart fyra år sen - att börja läsa juridik. Den akademiska juridiska miljön skiljer sig en del från den praktiskt juridiska miljön, och även om jag trivs med studierna så är det när jag får möjlighet att arbeta praktiskt som jag känner hur spännande, roligt och givande juridiken är. Det känns verkligen som om jag kommer kunna brinna för mitt jobb.

Det var sannolikt många som ställde sig frågande till hur vi tänkte för fyra år sen, även om få sa det rakt ut. Att börja läsa juridik vid min ålder, att tro att det ska gå att dagspendla från Kalmar, att tro att livspusslet ska funka med Angelicas kvälls- och helgarbete och dessutom med ett fjärde barn på väg. Än är vi inte i mål, men jag tror att vi nu har bevisat för alla som tvivlade att de hade fel.

Största orosmomentet just nu är hur arbetsmarknaden ser ut om ett år. Slutet på studierna känns nu så nära att den verkligheten börjar tränga sig på. För tillfället finns det på platsbanken fyra utlysta juristtjänster i Kalmar, dessutom tre utlysta notarietjänster på tingsrätten. Låt oss hoppas att det ser lika ljust ut om ett år. Jag längtar verkligen!

Sjukt bidragsberoende arbetsgivare i restaurangbranschen

I dag kan vi läsa i Aftonbladet om f.d. dokusåpadeltagaren och bloggaren Jackie Ferm som har svårt att få jobb om inte hennes tilltänkta arbetsgivare får bidrag för henne.

"Sjukt att jag kanske missar ett jobb", utbrister Jackie och gnäller på Arbetsförmedlingen för att de följer reglerna.

Restaurangbranschen har den senaste tiden subventionerats kraftigt genom sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt krogmoms. Trots det är man inte villig att anställa om man inte får bidrag för de man anställer.

Det enda som är sjukt i den här historien är de sjukt bidragsberoende arbetsgivarna. Sen kan man ju också ifrågasätta journalistiken hos Aftonbladets medarbetare som glatt sväljer historien och vinklar artikeln till att det är Arbetsförmedlingens fel att sushibarens ägare vill att skattebetalarna ska subventionera hans verksamhet.

Så har du vägarna förbi Arlanda - passa på att ta en sushi. Du har sannolikt redan varit med och betalt för den.

Gör din plikt. Kräv din rätt.

En nackdel med att leva ett hektiskt liv är att man inte alltid hinner med att vara så dagsaktuell i sina kommentarer. Begriper inte hur jag hann vara så aktiv på bloggen när jag började plugga, och skolan var betydligt mer intensiv än nu.

För några dagar sen publicerade Stefan Löfven och Magdalena Andersson en artikel med rubriken "Människor har eget ansvar för att bli anställningsbara". Artikeln är bra på många sätt, men för mig överskuggas poängerna av den bittra smak i munnen som rubriken ger. Nu är det förvisso inget fel i påståendet att människor ska ta eget ansvar, men som Ulf Bjereld skriver - när man poängterar sådana självklarheter är syftet oftast ett annat.

"Gör din plikt! Kräv din rätt" är en gammal socialdemokratisk paroll. För mig definierar det solidaritet. När Löfven och Andersson skriver om ansvaret att göra sig anställningsbar har det inget med solidaritet att göra. Det känns mer som en lätt stigmatisering av arbetslösa, sjuka och andra grupper som är i behov av samhällets stöd.

Definitionen av anställningsbar är vid. Vi lever i en utveckling där det krävs mer och mer för att en anses anställningsbar av arbetsgivarna. Frågan är vad som omfattas av det ansvar Löfven och Andersson skriver om. Ska vi tvingas ta jobb till löner som understiger kollektivavtal? Ska vi tvingas riskera liv och hälsa eftersom arbetsmiljöarbete är kostsamt för företagen? Ska vi tvingas överge familj och socialt liv för att ta jobb långt från hus och hem?

Frågan är öppen och och Löfven/Andersson ger inga svar.

Dags att tänka på sin kropp

Jag gör då och då små försök att komma igång och träna. Dessvärre kommer det alltid något emellan. Tenta, förkylning eller någon annan legitim ursäkt. När den legitima ursäkten är passerad följer tillståndet av icke legitim anledning att inte träna. Av någon konstig anledning tenderar den sistnämnda att bli låååångt mycket längre än den förstnämnda.

Jag jagar inte den perfekta kroppen inför beach '12. Jag kan visserligen vara lite fåfäng, men inte så fåfäng. Dessutom blir stunderna på beachen inte så många att det är lönt att träna bara för det, och när man väl är där tillbringas den mesta tiden hukandes över ett sandslott eller halvt nergrävd i sanden, vilket sannolikt inte är så sexigt i alla fall. Det handlar mer om att må bra. Just nu stannar vågen på 93 kg, och det är minst 8 kg för mycket. Egentligen mer, men man ska inte lägga ribban för högt :o)

Så nu gör vi ett nytt försök. Att hitta regelbundna träningstider är dessvärre inte att tänka på med det liv vi lever, så nu går jag igenom hela schemat fram till sommaren för att hitta minst två tider i veckan som jag kan ge mig iväg till gymmet. Dessutom ska jag bli duktigare på att äta något oftare, och anstränga mig för att plocka med någon lämplig mellis till tågresorna. Att packningen som jag släpar på ner till Lund blir tyngre får väl ses som en bonus i det här sammanhanget.

Heja mig!

Viktigt på resan

Jag är en nörd vad gäller godis. Mitt absoluta favoritgodis ända sedan jag var liten är dessa klubbor. När jag var liten kallade vi dem snusklubbor men idag heter de tydligen dunderklubbor.

I morgon börjar min praktik i Stockholm, och min snälla hustru hade köpt ett gäng klubbor åt mig som resgodis. Dessa hade Elliot lagt märke till när jag packade i förmiddags.

I bilen in till stationen sa jag:
- Hoppas jag fick med mig allt nu.
Elliot såg bekymrad ut och replikerade blixtsnabbt:
- Åh, du fick väl med dig dina klubbor.

I hans värld var det uppenbarligen det viktigaste, och omtänksam som han är var han orolig att jag missat det. Gullunge!


- Posted using BlogPress from my iPhone

En härlig helg med ett konstigt slut

Den här helgen var den första på länge som vi inte haft en massa aktiviteter uppbokade, så vi har passat på att försöka ta det lite lugnt och njuta av helgen.
Igår blev det en långpromenad i det underbara vädret. Elliot fick årets första cykeltur och var väldigt nöjd med det. Eftermiddagen ägnades åt att bygga ihop Elliots födelsedagspresent - en bilbana, vilket såväl Elliot som andra delar av familjen var nöjda med.
Idag har vi varit ute och använt en annan av Elliots födelsedagspresenter - den radiostyrda bilen. För första gången det här året samlades alla småbarnsföräldrar i grannskapet ute vid sandlådan. Det, om något, vittnar för mig om att våren är på väg. På eftermiddagen blev det semlefika med goda vännerna T & T på besök från Norrköping.
Så kom kvällen. Alfred busade med Milo som plötsligt blev jätteledsen. Efter lång tröstning konstaterade vi ont i armen. Trots mys i soffan med storebror i över en timme höll det onda i sig och armen fick vi inte röra. Vid middagen var armen still, och han åt med god aptit med vänster hand.
Mitt i kaoset när Milo var som mest ledsen kom Signe ner och sa att hon mådde dåligt, varefter hon svimmade och föll ihop på köksgolvet. Sannolikt p.g.a. ett hastigt påkommet migränanfall.
Ett par timmar senare verkar dock det mesta nu ha återgått till det normala. Ikväll blir det TV-soffan framför Wallander.

Diskriminera gravida, småbarnsföräldrar, sjuka och utslitna istället

Idag publicerar ordförandena för allianspartiernas ungdomsförbund en debattartikel på SvD Opinion med titeln "Sluta diskriminera oss unga". Undertiteln på artikeln skulle kunna vara "Diskriminera gravida, småbarnsföräldrar, sjuka och utslitna istället"

Att ungdomsarbetslösheten är ett problem, kan väl de flesta hålla med om, precis som all ofrivillig arbetslöshet är ett problem. Om man nu köper dessa ungdomars slutsats att ett avskaffande av turordningsreglerna i LAS skulle leda till minskad ungdomsarbetslöshet, skulle man bara flytta problemet, istället för arbetslösa ungdomar skulle vi få en hoper äldre, utslitna arbetslösa istället. Vem som har lättast att ta sig in på arbetsmarknaden är ganska lätt att räkna ut.

Jag delar dock inte uppfattningen att man löser ungdomsarbetslösheten genom att sparka ut de som slitit ut sig på jobbet. Problemet är ju att att det inte finns tillräckligt med jobb. Det är där man bör lägga krutet, men det intresset verkar inte finnas hos alliansföreträdare.

För att återknyta till inledningen och diskiminering av unga. Man bör påtala det rena sakfelet, turordningsreglerna i LAS är inte direkt diskriminerande, möjligtvis indirekt diskriminerande. Reglerna har inte som syfte att diskriminera ungdomar. En nyligen anställd 60-åring "drabbas" av turordningsreglerna i lika hög grad som en nyanställd 20-åring. Turordningsreglerna har istället som syftet att skydda andra grupper från diskriminering, och att slå vakt om regeln. om att en arbetsgivare måste ha saklig grund för uppsägning.

För att göra det enkelt för mig att utveckla detta tar jag ett exempel hur verkligheten skulle kunna se ut (och troligen skulle se ut) om inte turordningsreglerna fanns.. Anna, Stina, Lasse och Ulla är de enda anställda i Företaget AB. Anna har nyligen meddelat sin arbetsgivare att hon är gravid. Stina har nyligen vänt sig till facket för att få hjälp att få ut sin övertidsersättning som företaget vägrar betala ut. Lasse har småbarn och är regelbundet hemma och vabbar varje höst när influensor och kräksjukor härjar på dagis. Ulla har slitit ut sig av tunga lyft p.g.a. Företaget AB:s bristnade arbetsmiljö och är till och från sjukskriven. När hon är på plats kan hon p.g.a. förslitningar inte arbeta i samma tempo som de andra två.

För att komma till rätta med detta problem anställer Företaget AB fyra nya personer. Dagen efter säger man upp Anna, Stina, Lasse och Ulla p.g.a. arbetsbrist. I brist på turordningsregler måste företagsekonomisk hänsyn vara det som styr valet av vilka som ska sägas upp (företaget måste ju följa Aktiebolagslagen). Anna,  Stina, Lasse och Ulla är i sammanhanget en belastning. Dessutom har de högre lön än de nyanställda.

Ytterligare en effekt är att lönebildningen slås sönder, och att arbetstagarna tvingas hålla nere krav på löneökningar. Om varje löneökning utgör ett hot om att bli uppsagd, och dessa uppsägningar inte strider mot någon lag finns inte längre något utrymme för arbetstagarorganisationerna.

Effekten av ett avskaffande av turordningsreglerna i LAS är uppenbara. Man skapar incitament för en direkt diskriminering av gravida, småbarnsföräldrar och utslitna. Man skapar dessutom en obalans på arbetsmarknaden där arbetsgivarna får hela makten. Det är detta som är ålderdomligt, inte skyddsreglerna i LAS som ska värna dessa grupper.

Det är för Anna, Stina, Lasse och Ullas skull vi har turordningsreglerna. Men Anna, Stina, Lasse och Ulla har inget värde i alliansens arbetsmarknadspolitik.

Läs mer: 

Nej, ungdomsarbetslösheten är inte LAS fel

Passar mitt personliga varumärke ihop med mitt framtida yrke?

För flera år sedan, nån gång innan jag började plugga juridik, läste jag en artikel som handlade om kändisar som byggde sitt personliga varumärke - som med medvetna val styrde hur de framställdes och uppfattades i tidningar, på webben och i andra media. Redan då var jag en aktiv bloggare (sedan 2002) och en aktiv användare av Facebook, och det slog mig att det faktiskt var just att bygga varumärke jag använde dessa sociala medier till, om än omedvetet. Av någon anledning hade jag inte tänkt i de banorna tidigare. Tanken väcktes att på något sätt uppmärksamma detta i ett blogginlägg, men av någon anledning blev det inte så. Då och då har tanken kommit upp till ytan igen, utan att det där blogginlägget blivit skrivet.

Häromdagen läste jag artikeln "Undvik den sociala svanktatueringen" på Dagens Juridik vilket inspirerade mig att skriva det där blogginlägget som aldrig blev skrivet då. Utgångspunkterna är dock kanske lite annorlunda än om jag skrivit det då, men här är det...

Efter dryga tre år på juristprogrammet har jag lärt mig ungefär vilka normer som en blivande jurist förväntas anpassa sig efter. På termin 2 fick vi besök av några praktikter, d.v.s. advokater och biträdande jurister från några av de större affärsjuridiska byråerna. Jag minns särskilt killen som ville släta över "myten" att arbetet som affärsjurist inte gick att förena med familjeliv. Han lyckades inte särskilt bra, även om han glatt meddelade att han varit pappaledig utan problem (tack vare att han ägnade ett par timmar framför datorn varje dag för att hänga med i jobbet). Han berättade också att han minsann åt middag med familjen nästan varje dag, och nattade sina barn. I hans värld var han en ansvarstagande far när han kom hem till ett dukat bord (vem som hämtat barnen på dagis och lagat maten är väl inte så svårt att gissa), åt middag med familjen, la barnen (medan någon annan dukade undan) och sedan satte sig att jobba medan någon annan ägnade sig åt alla andra sysslor som måste göras i ett hushåll.

Vi hade också besök av en kvinnlig biträdande jurist. Hon berättade stolt att hennes byrå tog problemet på allvar. För de småbarnsföräldrar som hade svårt att få livspusslet att gå ihop erbjöd man bidrag till städhjälp och barnpassning.

Förra året hade jag förmånen att få lyssna på Malin Persson Giolito i en föreläsning som Jämställdhets- och likabehandlingsgruppen inom JF anordnat. En mycket spännande och intressant föreläsning som ytterligare byggde på bilden av vilka förväntningar som ställs på oss blivande jurister.

För de som följt mig på bloggen, Facebook och Twitter kan nog ganska snabbt konstatera att den bilden jag förmedlar av mig själv inte riktigt stämmer överens med stereotypen av en jurist som jag beskriver ovan.

Visst - jag vill också uppfattas som ambitiös, flitig, kunnig och duktig. Jag skriver gärna om när en tenta gått bra och när betygen kommit. Men, jag prioriterar ändå att förmedla bilden av mig själv som en god familjefar, som en jämställd make, som en man som tar sin del av ansvaret för hemmet. Ibland tar det sig utttryck i statusuppdateringar på Facebook som "steker pannkakor", "vabbar" eller nåt annat trivialt (pannkakor tar jag iofs på blodigt allvar, jag är kungen på pannkakstekning). Det är värden som jag försöker leva upp till, och framförallt försöker förmedla bilden av att jag lever upp till.

Inte så smart kanske, med tanke på att varannan chef granskar jobbsökande på nätet.

Nu är "skadan" emellertid redan skedd. Jag har byggt mitt personliga varumärke i sociala medier långt innan jag började fundera på att plugga juridik. Att försöka radera alla gamla spår är knappast ett genomförbart projekt. Dessutom förändrar det ju inte det faktum vilken person jag är. Måhända är jag naiv, men jag är av den uppfattningen att mitt personliga varumärke bör överensstämma med vem jag är. Den som försöker bygga ett personligt varumärke på värderingar man inte står för blir förr eller senare genomskådade, och då har man ju inte uppnått särskilt mycket.

Ska man vara nyanserad är det ju inte heller så att jag i alla lägen prioriterar familjeliv framför yrkesliv. Granskar man den bild jag vill förmedla av mig själv borde man rimligtvis upptäcka att jag vill visa att man kan kombinera familjeliv och yrkesliv, även om det ibland är tufft. Hela mitt liv just nu är ett levande exempel på att det går. Jag läser på en av de tuffaste universitetsutbildningarna, jag pendlar dagligen 60 mil till utbildningen och jag har fyra barn, både blöjbarn och tonårsbarn, med de utmaningar respektive ålder för med sig. Jag lyckas dessutom göra det med överlag goda betyg.

Jag vill inte försöka förklara bort min sociala svanktatuering, snarare stå upp för den. Jag hoppas fler är beredda att göra det.

Dagens Milocitat

Igår kväll och idag har vi haft förmånen att ha Signe här på lite bonustid, även om det egentligen är mammavecka.

Just när vi ätit färdigt lunchen var det dags för Signe att bli upphämtad och åka tillbaka till mamma. När hon sa hej då till småsyskonen runt bordet tittade Milo på henne med stora ögon och utbrast:
- Signe, jag är din.

Myskille!

Emperi och rättsvetenskap

I fredags hade vi ett av få obligatoriska seminarium under kursen. Jag bestämde mig för att försöka ta mig dit trots att jag fortfarande var febrig. Gick upp tidigt, släpade mig genom snön upp till centrum, tog bussen in till stationen bara för att få beskedet att en växel frusit i Lessebo och att det skulle gå ersättningsbussar. Väntade en kvart utan att några bussar dök upp och bestämde mig sen för att ta mig hemåt istället eftersom jag lätt kunde räkna ut att jag åtminstone skulle missa minst halva seminariet.

Det innebär att jag nu istället måste besvara diskussionsfrågorna till seminariet skriftligt i ett PM på två A4. Ämnet är emperi och rättsvetenskap, vilket är ungefär så spännande som det låter. Bit ihop!

Sen ska jag försöka hinna med att gå igenom Farbror Blå-domen. Den utgör på något sätt utgångspunkt för min uppsats.

Så var det dags att köra igång

Har ju varit lite tunnsått med inlägg på bloggen på sistone, och definitivt inlägg som har med juridikstudierna att göra. För några veckor sedan startade termin 7. För mig rullar terminen igång på allvar i morgon, efter närmare två veckor med en elak influensa som gått runt hela familjen.

Fram till mitten av mars kommer jag ägna min tid åt uppsatsskrivande. "Bloggar och sociala medier - lojalitetsplikten och anställningsskyddet" är än så länge arbetsnamnet på min uppsats.

Är fascinerad över sprängkraften som sociala medier faktiskt har. För någon timme sen twittrade jag ut en efterlysning efter fall där människor drabbats av uppsägning eller liknande p.g.a. sitt bloggande/facebookande/twittrande, och redan har efterlysningen retweetats av över 50, för mig okända, personer.

Nu lämnar jag partiet

Till våren är det 25 år sedan jag gick med i SSU. I 25 år har jag varit mer eller mindre aktiv i SSU och Socialdemokraterna. Jag brukar anse mig själv vara en ideologisk sosse. Inte teoretiskt ideologisk, utan mer ideologisk i själen, Jag vet vart jag står, utan att behöva diskutera teorier och inriktningar. Ideologin har också gjort att jag haft stort överseende med partiet. Man kan inte gilla alla beslut partiet tar, och man kan inte gilla alla företrädare för partiet, men så länge ideologin stämmer överens spelar det inte så stor roll. Jag har alltid uppmanat missnöjda sossar att inte stå utanför, utan gå med och påverka, och tyckt att man annars inte har rätt att gnälla.

Men idag har det hänt något som är så mycket större än att partiet haft en "felaktig" uppfattning i en sakfråga. I dag har, enligt mig, en bit av demokratin dött, och det parti som jag varit en del av och som varit en del av mig i 25 år, har låtit det ske. För knappt ett år sedan valdes Håkan Juholt som partiledare av partikongressen. Det är så vi är vana vid att partiledaren utses. Vissa var inte nöjda med valet av partiledare. Det är inget nytt med det. Så har det säkert varit tidigare också. Det som är nytt är att man inte nöjt sig med demokratins sätt att hantera ett val, utan att dessa "partikamrater" har använt alla tillgängliga medel för att bekämpa partiledaren utanför demokratins spelregler.

Till sin hjälp har man haft massmedia. Det är bara att gratulera Sveriges nya makthavare Lena Mellin och Niklas Svensson m.fl. Jag vet att många tycker att det är enkelt och billigt att lägga skuld på massmedia, det är ju deras uppgift att granska politiker och makthavare. Problemet är att det var länge sen media objektivt granskade. Det var länge sen man följde den politiska dagordningen, idag sätter man den politiska dagordningen. Det var länge sen man rapporterade för att låta allmänheten själv ta ställning, idag vill man påverka allmänheten, och styra dem. Objektiviteten slängdes ut från redaktionerna för länge sen. Idag är det mer intressant att intervjua en journalistkollega om politiken, än att intervjua en politiker. Men vem granskar massmedia? Min uppfattning är att det inte längre är medlemmarna i det socialdemokratiska partiet som utser partiledare - det är massmedia.

Mot bakgrund av det här har jag beslutat mig för att lämna partiet. Tanken med ett medlemskap är ju att man ska kunna påverka, men det står nu uppenbart och klart för mig att jag inte längre som medlem kan påverka. Partiets medlemmar äger inte längre frågan om vem som ska leda partiet. Det gör Lena Mellin, Niklas Svensson och deras kollegor. I det läget finns det helt enkelt ingen mening med att vara medlem. Vill jag påverka socialdemokratiska partiet gör jag bäst i att satsa på en journalistkarriär, eller karriär som PR-nisse. De verkar ha stor framgång.

Jag har svårt att identifiera mig med ett parti där ledande företrädare hejat på denna utveckling i hopp om att själva förbättra sina positioner. Dessa företrädare säger idag att det är viktigt att vi sluter upp bakom den nya partiledaren, men borde inte det gällt även för dem under det senaste året?

Jag har också svårt att identifiera mig med ett parti där ingen partiledare kommer lyckas som inte gillas av kapitalet som äger media. Den kandidat som kapitalet/media till slut kommer låta styra det socialdemokratiska partiet kommer jag sannolikt också att ha svårt att identifiera mig med.

Jag hoppas inte att det här blir mitt avsked till partiet utan ett "på återseende". Jag hoppas få uppleva den dagen då jag med stolthet kan säga att jag ansöker om medlemskap igen. Men först måste partiet ta tillbaka den demokratiska processen och börja odla en kultur där det är naturligare att respektera partikongressen än att driva igenom sin vilja utanför demokratins spelregler efter kongressen. En kultur där man respekterar varandra som partikamrater vore väl också värt att önska.

Jag avslutar med några ord från Håkans avskedstal idag "Jag är född socialdemokrat och kommer att dö som socialdemokrat".